Nu hade jag egentligen tänkt skriva lite mer om pengarna som vi använde under vår resa. Meeen jag har inte riktigt hunnit gå igenom siffrorna än så det måste nog vänta lite till. Jag ska i alla fall berätta att jag nu närmar mig slutet av den sista arbetsdagen på Malmöjobbet och det känns vemodigt förstås, som det alltid gör när man har trivts.
Det här veckan har det blivit ett par sköna matupplevelser som jag tycker är värda att notera. Den första fick jag i tisdags på en riktigt mysig restaurang i semesterparadiset Skanör på Falsterbonäset. Jag och en gammal god vän åt en trerättersmiddag och satt och pratade i flera timmar. Vi hade en del att ta igen för vi kom fram till att det måste vara typ tolv år sedan hon och jag gjorde någonting bara vi två. Oj, så fort tiden går. Hursomhelst, det var ju maten jag skulle skriva om. Till förrätt åt jag någon form av lax med laxrom, och lite annat gott. Det var okej men ingen aha-upplevelse. Sedan blev det lamm och smörslungad nypotatis och det var riktigt gott. Men desserten, åh, desserten … Aldrig har jag ätit en crème brulée som smakat så himmelskt gott! Det var faktiskt en upplevelse värd att notera. Perfekt, no doubt about it.
Min andra matupplevelse var i går när jag och några kolleger gick till falafelstället runt hörnet och jag fick det godaste falafelrullen jag kan minnas. Malmö är ju känt för sin goda falafel och kebab och billiga är de också. Rekommenderas!
Så, snart dags att packa ihop och åka hemåt, städa huset och så i morgon kör vi mot Stockholm.

.

Det är rätt ofta folk berättar för oss att de också funderar på att åka på en längre resa, speciellt efter att de har läst om vår. Det är roligt om min blogg har kunnat inspirera någon! Men naturligt nog undrar många också hur de ska ha råd att åka iväg ”bara så där”. Jag har länge tänkt sammanfatta lite tips för er som är intresserade av hur vi har fått det hela att gå ihop.

Nummer ett är att man bara bestämmer sig; vill man så vill man. Resten ordnar sig alltid. Vi satt på trappan till vårt hus en dag förra våren och spånade om vad vi ska göra till hösten. Så bestämde vi oss: vi ska resa någonstans. Vart visste vi inte och inte för hur länge heller. Men där och då började planerandet.

Nummer två är att fråga sig: hur flexibel är min ekonomi? Har man lån som MÅSTE betalas av det närmaste året eller finns det möjlighet att dra ner på avbetalningarna under tiden man är bortrest?

Nummer tre är nog att inse att ska man vara borta i mer än ett par tre månader så lönar det sig inte att ha kvar bostaden och betala full hyra eller andra omkostnader. Vi började leta efter hyresgäster. Det tog nästan hela sommaren och vi hittade dem slutligen via Facebook. Vi kom överens om att de skulle hyra vårt hus i åtta månader – och då klarnade det ju hur länge vi skulle vara borta. Hade vi inte lyckats hyra ut huset så skulle vi bara ha rest under hösten.

Nummer fyra: försök få ihop en reskassa. Det är ju inte alltid som man har varit förutseende och sparat ihop en vettig buffert innan. Det hade inte vi heller, även om vi gjorde vårt bästa under sommaren före avresan. Men vi ordnade gårdsloppis samtidigt som vi tömde huset på saker och där fick vi vi ihop en tusenlapp ungefär. Alla bäckar små … Vi satte också våra två bilar till försäljning och lyckades sälja den stora, dyrare, bilen. Den gav lite över tiotusen. Sådärja, en buffert!

Så är det förstås bra om man kan få lite inkomster under resans gång också; eftersom jag är journalist och har möjlighet att frilansa så har jag jobbat ihop strax över ett par tusen euro under året. Det har inte blivit mer för att jag inte har haft tid och ork att satsa mer på att jobba. Det är rätt intensivt med barnen omkring sig hela tiden och så själva resandet. Vi hade också föräldrapenning under någon månad i höstas och använde våra sparade semesterveckor. Så vi hade nästan två löner under hela hösten faktiskt, vilket gjorde att vi slapp röra buffertpengarna, vilket var vårt mål.
Vi hade turen att få en slant tillbaka på skatten så det kom väl till pass efter nyår då vi styrde kosan mot Thailand och länderna i Sydostasien. Då levde vi upp buffertpengarna också. Men där är det billigt att både bo, äta och åka runt med billiga flyg så det var inga problem. Vi hade en dagsbudget som vi höll, mer eller mindre. Vissa dagar överskred vi den och andra dagar sparade vi in. Men det var nog bra att ha en riktlinje så behövde vi inte oroa oss för att pengarna skulle slut helt plötsligt.

Nu i Malmö där vi snart har varit våra sex veckor så jobbar jag ju och har fått ett stipendium så det gör ju saken lite annorlunda. Det finns många stipendier att söka hos fonderna i FInland, bara man är lite kreativ och hittar ett lagom projekt att utföra. Sedan får man helt enkelt rätta resan efter plånboken; har man finansiering för två månader, ja då reser man så länge. Man måste ju inte vara borta hela året.
Sådär, det var lite i stora drag hur vi gjorde. Nästa gång ska jag gå in på hur mycket pengar vi har gjort av med ungefär och hur bra, eller dåligt, vi höll den dagliga budgeten.

Siffrorna på Elvabovägens hastighetsmätare fladdrade mellan fem och sex när jag klapprade förbi vid tolvsnåret på natten. Jag hade varit ute med jobbarkompisarna, firman bjöd på middag och vi hade svängt in via en bar på hemvägen. Trevligt! Men där medan jag gick hemåt från bussen tänkte jag på hur vi har haft det under de senaste åtta nio månaderna; vi har verkligen levt tillsammans, dygnet runt för det mesta, och jag tror vi har hittat ett slags balans i det. För enkelt är det inte och ibland måste man få lätta på trycket och låta lite ånga pysa ut. Det ÄR inte hela världen och man behöver inte haka upp sig på andras dåliga humör … så värst länge.

Men den kvällen när jag skulle gå ut med arbetskompisarna och sade hejdå till barnen så brast femåringen förtvivlat i gråt. Hon blev helt förstörd över att jag, MAMMA, skulle vara borta på kvällen! Jag blev lite paff och insåg att hon är så van vid att jag ska vara med dem så gott som hela tiden så det blev konstigt när jag åkte iväg och hon inte var helt förberedd. På morgnarna åker jag ju också iväg till jobbet men då vet hon om det.

Snart, om bara några veckor, ska vi hem till våra egna liv igen – det riktiga. Det blir en omställning igen att försöka hitta en bra balans mellan ”familjetid”, egen tid och andras tid. Till andras tid räknar jag till exempel jobbet. Hemma är det så mycket runt omkring som kräver sitt: vänner, resten av familjen, hobbyer, huset, trädgården, jobb och så vidare. Jag brukar oftast ha en känsla av att inte hinna och orka med det jag tycker att jag borde. De senaste månaderna har åtminstone rensat ut allt utom det allra viktigaste. Nu gäller det att plocka tillbaka det som gör pusslet helt.

Omkring mig ser jag hela tiden familjer som har all sin tid uppbokad, eller så gott som; föräldrarna har egna aktiviteter på olika håll fyra fem kvällar i veckan, de jobbar mer eller mindre heltid och så ska barnen också vara i skola eller dagis och sedan ha sina intressen dit de behöver skjuts. Om man har två eller tre barn med ett par tre olika aktiviteter per barn så går det ju inte ihop. I alla fall ser jag det som omöjligt att man pusslar med allt detta samtidigt som man försöker äta middagarna tillsammans, ha koll på läxor och vänner och också finnas till för barnen när de behöver en. När ska man bara ”vara” och låta livet komma ikapp? Hur sätter man stopp i tid innan aktiviteterna tar över och man inte längre har någon makt över dem? Kanske målar jag fan på väggen men jag funderar ibland lite småskrämt i de här banorna.

Det första jag ska göra när vi kommer hem är i alla fall att fixa till flickornas rum; Storasyster ska äntligen få sitt hett efterlängtade egna rum och de två mindre får lära sig samsas i ett gemensamt sovrum. Det ska nog går bra. De två äldre tjejerna har beställt rosa väggfärg. Tiden går så fort och snart är rosa helt ute så varför inte passa på nu, tänker jag, som inte skulle köpa någonting alls i rosa till mina döttrar en gång i tiden. Ha!

En ny säng behöver vi också och kanske någon ny förvaringsmöbel och en och annan lampa… I lördags var vi en sväng till den svenska möbeljätten och jag såg en hel del intressanta grejer som absolut skulle passa in. Det blir nästan som att flytta in i ett nytt hem! Flickorna har till och med sagt på sistone att de inte minns hur det ser ut i vårt hus. Får se om jag också tycker det känns som ett nytt hus. Man kan alltid hoppas.

 

Jag har reagerat på några saker nu när jag hunnit vara ”hemma”, eller i alla fall i Norden i ungefär en månad. Det är ju sådana saker som man glömmer efter ett tag eftersom det så så man fungerar, men i alla fall har reaktionen hållit i sig så här länge. Jag blir alltså fortfarande förvånad över hur mycket dyra prylar alla omkring mig tycks ha; det är både poddar och paddor och smarttelefoner från samma märke, det piper, viberar och blinkar överallt. Lite kompiskt känns det att tekniken tycks ha gått framåt ganska mycket under vår tid på resande fot, och att jag har halkat efter ”alla” andra.

På bussen sitter alla försjunkna i sina storskärmade telefoner och många har förstås öronsnäckor. Vilken massa massa pengar alla lägger på dessa grejor! De ju jättedyra! Och så tycker jag folk klär sig väldigt snofsigt – själv känner jag mig som något katten släpat in, haha, fastän jag har försökt köpa lite civiliserade kläder.

Snart smälter jag väl in i samhället igen och slutar förvånas. Men jag hoppas några intryck från tillvaron utan desto finare materiella ting stannar kvar i medvetandet. Just nu känns det i alla fall som att jag inte alls behöver alla dessa elektronikprylar – jag är rädd för att de kanske skymmer sikten och tar bort min uppmärksamhet från vad som på riktigt är viktigt: familjen, att må bra, att hinna med …

Jag har ju börjat jobba också, på tidningen Sydsvenskan i Malmö. Det kändes overkligt när jag traskade mot bussen första morgonen – det är ganska precis ett och ett halvt år sedan jag senast gick till en arbetsplats för att jobba. Det kändes lite smånervöst som det alltid brukar göra när jag ska börja på ett nytt ställe. Av någon anledning känner jag alltid att håret måste vara nytvättat, kläderna ska vara absolut rena och sminket ordentligt på plats när jag ska träffa nya arbetskamrater. Kanske finns det någon inbyggd instinkt som tvingar mig till att inte ge ett direkt sjaskigt första intryck – för redan på tredje dagen klarade jag att utan ångest gå till jobbet med barnmatskladd både på axeln och på magen …

Nåja, tillbaka till första dagen; bussresan skulle ta en trekvart och jag måste byta inne i Malmö. Jag var inte alls bekant med ställena och bussarna och det höll på att gå lite snett när jag i misstag hoppade på bussen mot Kristianstad vid bytet. Det var bråttom och jag såg bara att skylten vid hållplatsen blinkade med min buss överst, så jag dök in i den buss som stod där. Jag märkte mitt misstag samtidigt som vi rullade iväg och upptäckte snabbt att rätt buss följde precis bakom. Iik, snopet! Som tur var stannade bägge bussarna snart vid samma hållplats så jag slängde mig ur fel buss och in i rätt och så var saken fixad.

Det har gått riktigt hyfsat på jobbet, eller åtminstone tycker jag det med tanke på min långa ledighet. Jag har i alla fall aldrig förut blivit så väl omhändertagen och slussad runt på inskolning samt fått alla lösenord, jobbmobil, printerchip och you name it så effektivt som här. Wow. Det ska jag påpeka för kollegerna därhemma. Tanken är ju att jag ska ta till mig allt som är matnyttigt och bli inspirerad att förbättra saker på mitt riktiga jobb i mån av möjlighet. Så är det ju aldrig fel att bara se något annat också – och oftast inse att gräset bara ibland är grönare på den andra sidan.

I övrigt har jag det extremt lyxigt just nu. Alla borde någon gång på prova på hur det är att få åka iväg till ett trevligt jobb medan ens partner stannar hemma och tar väl hand om barnen, lagar mat tills man kommer hem, handlar mat och sköter hushållet. Ingen dagisrumba, ingen morgonstress, bara sitta på bussen och läsa en bok medan man blir skjutsad dit man ska. Lyx, säger jag!

Fast åh, vad jag saknar mina älsklingar på dagarna! Jag längtar efter dagens bästa stund: när jag stiger in genom ytterdörren, ropar hej och möts av glada utrop och små mjuka armar runt min hals. Underbart!

Skåne är trevligt, här kunde man faktiskt bo. Människorna har hittills varit humoristiska och sympatiska och mycket känns bekant. Samtidigt finns det inslag av något annorlunda – så pass mycket längre söderut än Österbotten är man ändå. En skön mix av urbant, lantligt och mellaneuropeiskt mitt i allt det svenska.

Nu känns det väldigt länge sedan vi var ute och reste, alltså på riktigt reste! Är det bara en månad sedan? Inte för att jag längtar ut på någon ny resa, neej, men jag blir i alla fall redan nostalgisk när jag tänker på våra äventyr. Vilken grej, egentligen! Det vi gör nu känns i jämförelse som att vara nästan hemma.

Jag säger bara till alla som funderar på något liknande: Gör det! Ingenting är omöjligt om man bara vill litegrann; det praktiska löser sig alltid. Någon gång snart ska jag skriva ett blogginlägg om pengarna och hur vi ”hade råd” att resa. Det är inga konstigheter, jag lovar.

Typiskt. Lagom tills vi anlände svängde vårvädret i Skåne om till pinande blåst, snöblandat regn och nattfrost. Men resan hit gick i alla fall över förväntan. Vi hade förberett oss med att skaffa varsin dvd-spelare till de större flickorna att ha i bilen för vi skulle köra ner till Åbo ena dagen, ta nattfärjan till Stockholm och köra hela följande dag. Men alltihop gick otroligt lätt; ingen gnällde alls! Det kändes verkligt lyxigt med egen bil, egna säten och barnbilstolar och möjligheten att välja själva när vi stannar. Efter de senaste månadernas halvt ändlösa bussresor och mer eller mindre äventyrliga taxi- och tuk tuk-färder var det här ingen match.

Snabbt gick det också att ta sig de över 600 kilometrarna till Malmö – vid tretiden på eftermiddagen. Vi hittade lätt till huset där vi ska bo ute på Falsterbonäset söder om Malmö. När vi kom fram blåste det iskallt, men allting med huset var bra och vi har till och med en fantastisk tomt med klätterträd och perfekta gömställen. Alla barnen stortrivs med att springa runt och leka på gården och under de här första dagarna har vädret faktiskt blivit mycket bättre. På nätterna är det visserligen nära nollstrecket, men på dagarna värmer solen och det blir runt 10 grader. Vi räfsar och fixar och gillar läget.

Men det kanske bästa är nog havet. Vi bor bara ett par hundra meter från en underbart fin badstrand intill Falsterbokanalen som skär av näset från fastlandet. Sanden är nästan vit och vattnet alldeles klart. Det är förstås inte alls badväder på länge än men vi tar promenader och letar efter skatter på stranden varje dag. Det är ett lugnt bostadsområde med många barnfamiljer, verkar det som. Jag gillar att bara gå runt och titta på alla hus också, de finns verkligen i alla möjliga fantasifulla stilar. Området har en del sommarstugor som ligger inbäddade bland krokiga tallar på små naturliga tomter, men det finns också många nya tjusiga enorma arkitektritade villor blandat med äldre hus. Tomtpriserna är höga och de som flyttar in har nog väldigt bra inkomster, i alla fall om man utgår från priserna i mäklarannonserna.

Skanör och Falsterbo ligger ännu längre ut på näset och vi har kört runt och tittat lite. Landskapet består i stort sett av skog och stora ljunghedar som breder ut sig mellan bostadsområdena. Till sommaren kommer hela området att leva upp och fyllas av sommargäster men än så länge är det lugnt och ganska ödsligt.

 

Nåja, nu är det dags att dra iväg igen! Men den här gången blir det på ett helt annat sätt: vi har packat bilen full, bokat båtbiljett för i natt och kör nu mot Åbo för att ta färjan till Stockholm. I morgon fortsätter färden till Malmö där vi hyr ett hus i sex veckor. Där ska jag jobba på tidningen Sydsvenskan medan resten av familjen får tillbringa dagarna med att utforska omgivningarna. Det känns konstigt att börja jobba igen efter att jag varit ledig i ett och ett halvt år. Jag undrar bara, hur gör man?

Här hemma har vi haft ganska fullt upp med att torka megasnoriga barnnäsor, trösta febriga och slemhostande barn med öronvärk och rota i våra föräldrars garderober för att hitta vårkläder. Vädret i Malmö lär ha varit soligt och varmt den senaste tiden, men lagom tills vi anländer ska det bli nollgradigt och snöslask. Typiskt. Men jag VÄGRAR packa vinterkläder och -skor också, det är fullt tillräckligt med allt annat vi tror oss behöva. Det är konstigt hur mycket vi plötsligt ”måste” ha med oss för de här sex veckorna när vi klarade oss med två ryggsäckar i tio veckor. Fast jag minns att jag gjorde minutiösa listor när vi skulle till Sydostasien och satt uppe på nätterna – det är då man får lugn och ro – och vek kläder i rättvisa högar. Hah, nu orkade jag knappt skriva listor och än mindre följa dem.

Lite annat har jag hunnit med här hemma också – jag var tvungen att ta en gör-om-mig-omgång, eller i alla fall nästan. Efter att ha luffat runt i flip-flops i flera månader utan en enda sminkpryl i bagaget och inte klippt håret på ett helt år (!) så krävdes en del putsande … Jag började redan i Thailand med en pedikyr för att få fason på fötterna, fortsatte hemma med klippning och färgning av håret, bad en make up-artist om sminktips och snubblade in på en hudvårdskonsultation av bara farten. Så nu SER man till och med mitt nyskrubbade sammetslena ansikte under en nyblonderad lugg Lite klädshopping var också nödvändigt eftersom jag knappt ägde ett enda plagg som duger på en civiliserad arbetsplats. Jag köpte faktiskt en hel hop med bra kläder under en tur till Vasa, men konstaterade att högen med nästan bara svarta kläder såg ganska dyster ut på butiksdisken – nu när det finns så mycket färgglada vårkläder.

Så få se hur det går att lära sig jobbet igen! Det ska bli både kul och svettigt och häromdagen smög sig en liten ångestkänsla på mig när jag tänkte på att jag snart inte får träffa mina småttingar på dagarna längre. Det är samma hemska känsla varje gång jag ska återgå till arbetet efter föräldraledigheten, men förut har det gått bra när jag väl har börjat. Hoppas det blir så nu också.

Ungarna tycker nog det är lite jobbigt att tvingas dra iväg igen men det är ju annorlunda när de får sitta i vår egen bil och inte måste stressa runt till olika bussar, flyg och taxibilar. På tal om bilen så var det på håret att vi fick alla pappren klara inför resan. Ni minns kanske att vi köpte den i Tyskland i december och ställde den i ett garage medan vi var bortresta. Den var alltså varken registrerad eller försäkrad i Finland så det tog Viktor itu med så fort vi kom hem.

Det blev en del spring för när bilen skulle besiktigas visade det sig att man inte hittade en viss typbricka som alla bilar måste ha. Den måste alltså beställas från importören och det var oklart hur länge det skulle ta. Men det löste sig till slut när någon kom på att den kunde finnas på ett annat ställe i motorrummet. Besiktningen gick annars utan problem, men så skulle skatten betalas innan vi kunde få riktiga registerplåtar och det tog till två dagar innan avresan innan vi fick skattebeskedet, kunde betala och få plåtarna från besiktningskontoret. Utan dem skulle vi inte få ta med bilen till utlandet. Puh.

Nu är det alltför länge sedan jag uppdaterade bloggen. Hujamej, men jag har varit så trött att jag inte har lyckats ta mig i kragen för att skriva. Men nu så!

Den sista veckan i Thailand blev både härlig och otäck. Vi tillbringade tre nätter på en strand på ön Koh Chang, boende i en bungalow som hade varit helt okej om inte badrummet svämmat över för jämnan. Usch, vattnet flödade upp ur golvventilen så vi fick vada till toaletten. Annars var det underbara dagar.

Förutom dagen innan vi skulle lämna stället; Lillan lekte bredvid vår stuga när hon plötsligt skrek till och började gråta. Bredvid henne på marken hittade vi en jättestor geting eller liknande och på tummen hade hon ett stickmärke. Tummen svällde upp och handleden blev röd. Jag blev rädd för att hon skulle få en allergisk reaktion så jag kollade för säkerhets skull upp var närmaste sjukhus fanns och vi höll henne noga under uppsikt de närmaste timmarna. Men till slut gick svullnaden ner och det verkade göra mindre ont, som tur var.

Resdagen tillbringade vi igen i en buss, den här gången till Bangkok. Vi hade bokat hotell i förväg och satsat lite mer för att vi skulle få ha swimmingpool igen. Men hallå, både Viktor och jag hade nog totalt hjärnsläpp när vi tänkte på hemresan! Det enda vi tänkte på var att vi skulle hem den 18:e så då bokade vi fyra hotellnätter, till den 18:e. Men vi hade ingen tanke på att flyget skulle lyfta natten TILL den 18 mars så vi skulle åka till flygplatsen redan den 17:e på kvällen. Alltså hade vi en hotellnatt för mycket, bokad och betald via bokningssajten Agoda.

När vi kom till det där hotellet hade vi just upptäckt vår fadäs och frågade om vi kunde få avboka sista natten. Nej, det gick bara via Agoda, sade personalen. Så vi skickade ett mejl till Agoda men fick inget svar. Jag ringde då till deras kundservice i England och fick till sist tag i en människa. Hon sade att hon kan mejla hotellet (där vi alltså satt just då) och fråga om de tar någon straffavgift ifall vi avbokar och sedan mejlar hon mig och meddelar hur det blir.

Jag väntade och väntade men hade ännu inte fått besked den 17:e på eftermiddagen så jag antog att vi måste betala för den sista outnyttjade natten. Då ringde de från receptionen också och undrade hur vi tänkte göra för de hade också mejlat Agoda och försökt få besked men inte fått svar. Dålig service, tyckte vi, men kunde i alla fall stanna ända till åtta på kvällen i rummet innan vi checkade ut.

Allt gick bra med hemresan; barnen sov nästan hela vägen och sedan hann vi precis med en taxi till morgontåget från Dickursby till Bennäs. Men historien med hotellet är inte slut där. När jag kollade mina mejl efter hemkomsten så hade jag plötsligt fått svar – skickat den 18 mars på morgonen. Där stod det att vi ändrat vår bokning och skulle checka ut den 17 mars och att pengarna återbetalas till vårt konto. Okej, visst. Jag blir inte riktigt klok på hur de tänker därborta. Men kanske dyker pengarna upp en dag, man vet aldrig. Bra i så fall. Hur de tänkt att vi skulle veta om detta i tid för att checka ut fattar jag inte. Jag bara suckar åt dessa oflexibla nätbokningssajter. De är jättebra om allting klaffar och inget behöver ändras, men så fort något strular så är det ingen som tar ansvar.

Sedan vi kom hem har vi bara njutit av att äta hemlagad mat, umgås med släkt och vänner och packa upp alla shoppingfynd från de sista dagarna i Bangkok. Jag gillar verkligen stadens skytrain-system som tog oss hit och dit utan att man behövde trängas i den svettiga trafiken. Man bara susar fram i luftkonditionerade vagnar ovanför alla gator, gör sina nedslag i diverse marknader och shoppingcentra och susar sedan tillbaka till hotellet.

Tjejerna struttar nu runt i sina nya sommarklännigar och sover däremellan jetlagen av sig. Jag själv har fortfarande bomull i huvudet och somnar helt slut på kvällarna. Det har varit en omtumlande och rolig och intressant resa och det tar säkert länge innan man har smält alla intryck. Jag är både sorgsen och lättad över att den här delen av vårt resande år är slut – något liknande äventyr kommer vi troligen aldrig att uppleva. Fast man vet ju aldrig. Nu ska vi i alla fall så smått börja förbereda nästa resa som blir om ungefär en vecka, men då är det en helt annan typ av utflykt!

 

Ofta är det möten med människor som jag minns bäst från mina resor. Någon man just träffat som man sitter och pratar med i timtal och som känns som en nära vän när båda är långt hemifrån, någon som råkar säga något riktigt träffande och man når ett plötsligt samförstånd, någon som bjuder på sig själv och kanske bjuder in oss till sig. Eller som i Phnom Penh där vi köpte några apelsiner på en marknad och skulle äta dem i utkanten av en park intill marknaden. Några meter ifrån oss stod några små barn och tittade på oss. De var smutsiga och hade inga skor, knappt ens byxor. En äldre kvinna halvlåg i en stol och verkade vakta barnen. Oss struntade hon i.

Ett av barnen kom fram till oss och fick en klyfta. Så vågade sig ett par av de andra också fram och fick apelsin de också. Våra barn delade gärna med sig utan att tänka desto mer på saken. Snart vågade barnen le lite, men det roligaste var nog när Viktor hissade två av dem turvis högt upp i luften. De skrattade högt och ville aldrig sluta och när vi skulle gå kramade den allra minsta pojken om Viktors ben. Det mötet kommer jag att minnas.

Det var ingen självklarhet att vi skulle ta en sväng via Kambodja, men nu passade det ganska bra in i alla fall. Vi hade liksom i bakhuvudet att det skulle vara toppen att få se åtminstone templen i Angkor, nära Siem Reap.

Sagt och gjort, de senaste sex dagarna har vi kört ett rätt tufft schema för våra småttingar; första dagen satt vi cirka sju timmar i buss från Ho Chi Minh-staden (Saigon) till Phnom Penh. Det blev bara ett par korta pauser för toalettbesök och lunch – och så passkontrollen vid gränsen förstås. Det där med pass- och visumkontrollerna har annars gått väldigt smidigt i alla länder vi har rest i; oftast fyller man ju i en lapp som ska visas upp i tullen när man kommer till ett land, och i immigrationen sägs det att man borde kunna visa upp utresebiljett från landet också för att slippa strul. Men ingen har gett oss några problem. Vi har dessutom bara rest i länder där finska medborgare får visum automatiskt vid ankomsten.

Jag minns speciellt passkontrollen i Singapore där tjänstemannen satt och gnolade i godan ro och ursäktade sig för att passcannern var långsam. Han småpratade glatt under tiden och bjöd flickorna på godis. Så tar man emot utlänningar om man vill få dem på gott humör!

I Vietnam där vi landade mitt i natten och inte hade en endaste peng i den lokala valutan dong hade jag lite nervöst väntat mig trubbel. Visst, jag hade en del fördomar om stränga kommunistiska passkontrollanter i gröna uniformer. Det där om uniformerna var korrekt, men i övrigt behövdes ingenting, inte ens något förhandsifyllt kort till immigration eller tull. Våra EU-pass fick prydliga stämplar och flickorna fick glada leenden. Sedärja!

Till Kambodja-visumet måste man ha passfoton på alla resenärer, hade vi både hört och läst överallt. Så det hade vi ordnat redan i Filippinerna. Till och med vid resedisken på hotellet i Saigon frågade man om vi hade foton. Men se det behövdes inte alls.

I bussen hade vi en guide som sprang som en hare mellan de olika kontoren vid gränsövergången. Vi hade betalat honom 25 amerikanska dollar per person (visumet lär kosta 20 dollar men det blir lite extra om guiden gör jobbet). Han bara fnös när jag frågade om han behövde våra foton. Han tog passen och pengarna, sprang runt lite och så fick vi passen i handen varje gång vi skulle igenom en kontroll. På den kambodjanska sidan fick vi ge fingeravtryck och man tog eget foto på var och en. Även där var alla glada och vänliga och till slut tog kontrollanten upp Lillan i famnen och in bakom skyddsglaset.

Tjejerna är verkligen riktiga ”ice breakers”, de får fram stora leenden och förtjusta utrop var vi än går fram. Visst finns det familjer som reser med barn, till och med små barn, men kanske är det inte sådär oerhört vanligt med tre såpass små ungar att hålla reda på. För nog är det mycket att hålla reda på hela tiden, det kommer vi inte ifrån; de blir trötta och uttråkade, hungriga, svettiga, kissnödiga, springnödiga, busnödiga … Släpper man ut dem ur en buss springer de runt, klättrar omkring, kollar nyfiket runt alla hörn och får oss att ständigt vara på tå. Dessutom tillkommer alla ”normala” utbrott av trots – dem kommer vi minsann inte undan!

I Phnom Penh överraskades vi av hur modernt och snyggt det var i centrum. Utanför såg vi kåkstäder och fattiga människor, nakna småbarn och smutsiga förhållanden. Men i turistkvarteren intill Mekongfloden är strandpromenaden slät, vit och bred som en fotbollsplan. Lyxhotellen ståtar med breda balkonger mot vattnet och neonljusen lockar folk till alla möjliga internationella restauranger och barer. Vi tog in över natten på ett hyfsat hotell vid floden och gav 25 dollar för ett familjerum.

Vi valde mellan att åka båt resten av resan till Siem Reap eller att ta buss. Det blev buss eftersom flickorna ville det och det var mycket billigare och enklare, ävem om jag gärna hade sett mera av Mekong. Så det blev cirka sju timmar till i buss innan vi var framme och då var jag helt redo att stanna på samma plats i fyra nätter. Vi hade förhandsbokat ett lite lyxigare hotell än vi brukar, men det var ändå lika billigt som ett i billigare ändan i Thailand. Nu fick vi en tvårumssvit med enorma fräscha rum, pool och buffetfrukost för 40 euro per natt.

I tre dagar har vi haft en tuk-tuk som kört oss runt till de olika mäktiga templen i Angkor. Det största, faktiskt världens största religiösa byggnad, och bäst bevarade är Angkor Wat och dit var vi första dagen. Redan när vi kom åkande längs vattnet (vallgraven?) som omger templets mur och såg tornen på håll slogs vi av hur mäktigt det är. Inuti fascinerades jag främst av de sirliga mönster som huggits in överallt. Vilket arbete! Flickorna gillade mest de tempel där man fick klättra högt upp och hoppa på stenarna. Under de här tre dagarna har vi sett allt från små utsirade tempel till maffiga bombastiska. De finns av alla slag. Vi var också till ”djungeltemplet” som bland annat syns i ”Tomb Raider”. Templet är övervuxet av djungeln. Det ser ut som om enorma träd har klivit ner på templet och kedjat fast det med sina långa rötter. Otroligt häftigt! Det gillade flickorna.

Annars blir man lätt beklämd av kommersen kring templen. Inte av försäljningen i sig och försäljarna som är riktigt påflugna och envisa. De nästan kliver in i tuk-tuken när den stannar. Det värsta tycker jag är att det ofta är barn, ibland små barn på kanske fyra fem år, som skickas fram för att beveka turisterna. ”Two dollar, madame, only two dollar, you want postcards? Buy for your kids, madame, only one dollar …” Samtidigt sitter en förälder en bit ifrån.

Det är fattigt överallt även om turismen måste dra in massor av pengar till området. Vräkiga lyxhotell står vägg i vägg med skjulliknande små matställen med enkel lokal mat. Vi äter oftast på de billigare ställena och prövar det som bjuds. En dag gick vi in på det närmaste haket intill vårt hotell och frågade vad som fanns. Lite trevande förklarade en man att de hade griskött med ris eller en nudelsoppa. Vi beställde av bägge sorterna, men sedan ångrade jag nog att vi gick dit för det var enormt smutsigt på golvet, kladd på borden och grisköttet stod i hettan i en glasmonter mot gatan … Men mannen och kvinnan som jobbade där var väldigt vänliga, såg efter Lillan som sprang omkring och frågade intresserat om våra barn.

Mannen berättade att han har en son på 1 år och 7 månader som är hos sin mormor på dagarna. Han undrade också om jag fortfarande ammar Lillan, för hans son tycks aldrig vilja sluta med bröstet, sade han lite bekymrat. ”Han ser inte sin mamma på hela dagen och på nätterna ska han ammas”. En något oväntad amningsdiskussion, måste jag säga, men väldigt lik dem jag brukar ha med småbarnsföräldrar hemma.

Annars är ungarna lättade över att tempeltittandet nu är över. Vi har visserligen försökt ta korta dagar för deras skull för det är oerhört hett mitt på dagen. På hotellet har de fått bada i simbassängen som kompensation. Men det har varit tufft och nu känner vi att det räcker med sevärdheter för ett tag. Kambodja har ju så mycket annat man kunde uppleva också, men det går inte att göra allt.

I går reste vi igen hela dagen, med flera minibussar där barska farbröder sjasade oss mellan de olika etapperna och till slut en skön svalkande båtfärd i solnedgången till ön Koh Chang på den thailändska sidan.

Jag måste säga att jag blev alldeles matt av hur vuxna människor orkar klaga på precis allting! Jag avser våra medresenärer från Kambodja … Ibland undrar jag varför en del typer ens åker på resa. Nåja, strunt i det, skönt var det att slippa dem i alla fall när vi kom fram till semesterön. Vi har tänkt stanna på Koh Chang i fyra nätter och sedan åka vidare till Bangkok. Här blir det sol och bad för hela slanten för nu är det sista chansen innan hemresan. Därför känns det helt rätt att bo i bungalow direkt på stranden!

 

”I was wrong. I am sorry.” Orden är graverade på en tavla i Ho Chi Minh-stadens krigsmuseum. Tavlan är också prydd av några hjältemedaljer tillhörande en amerikansk soldat i Vietnamkriget. Jag hajade till lite när jag läste orden. Den före detta soldaten hade, liksom så många andra, kommit på andra tankar efter kriget och han valde att donera sina medaljer till det vietnamesiska museet. Han donerade dem 1990 ”som en protest”. Det där med efterklokhet …

När jag gick runt och tittade bland museets fotoutställningar och ihopsamlade minnen var den lilla tavlan en av de saker som stannade tydligast i mitt minne. De andra som fastnade var foton av civila krigsoffer. Alla som har varit på liknande museer har sett motsvarande bilder av dödade människor, kvarlämnade personliga ägodelar, avskjutna kroppsdelar och – det svåraste för mig – döda barn. Ja, jag fick tårar i ögonen och svårt att andas. Nej, det är inte mig det är synd om så varför skulle jag få gråta?

Bilderna och allt det andra jag såg fick mig att känna starkt. Avsky, chock, rädsla. Det är bra, det är så det borde vara. Man ska bli förfärad av det som händer i krig. Och min sammanfattande tanke är: så här kan det bara gå när människor inte tänker själva.

Om människan skulle använda sina känslor och sitt förnuft och agera därefter så blev det knappast några krig. Presidenter och ministrar skulle få ge order bäst de vill – om ingen lyfter sitt vapen skulle det ändå inte bli något krig. Hur kan vanliga hyggliga människor bli så hjärntvättade att de dödar, slaktar och torterar vilt omkring sig? Jag kan förstå att man försvarar sig och sin familj om man blir attackerad, det är helt klart. Skulle jag också göra. Men att på någons order gå in i ett annat land och döda barn, kvinnor, pojkar, pappor …

Ja, det var en starkt upplevelse att gå runt och titta bland fotografierna. Det fanns också ett rum tillägnat offren för ”Agent Orange”, ett gift innehållande dioxin som amerikanerna sprutade över djungeln för att träden skulle tappa löv och motståndarna inte skulle kunna gömma sig. Hursomhelst blev också hundratusentals vietnameser samt åtminstone amerikanska och australiensiska soldater också förgiftade eftersom de befann sig i zonen och det starka giftet gjorde dem sjuka eller döende. Dioxinet ändrade också deras DNA så att generationer efteråt har fötts med missbildningar.

Dagen efter museibesöket åkte vi till Cu Chi-tunnlarna 65 kilometer från staden. De byggdes under 25 års tid under vietnamesernas krig mot fransmännen och under gerillakriget mot amerikanerna. Soldaterna kröp runt i hemliga tunnlar som finns i tre nivåer under marken och spred skräck bland amerikanerna och de sydvietnamesiska regeringsstyrkorna.

Numera får man åka till området och få en historielektion och gå genom en av tunnlarna – den som vågar. Tunneln är cirka 1,20 meter hög och 80 centimeter bred så man får krypa fram ibland. Dessutom är det glest mellan lamporna för att man ska få en uppfattning om hur det kan ha varit.

Jag gick inte in. Jag var rädd att jag skulle få klaustrofobi och panik och inte kunna ta mig ut. Men Viktor och de två äldre flickorna gick genom den 100 eller 200 (de var osäkra på hur långt det egentligen var) meter långa tunneln. Treåringen tyckte att det var kul och spännande och skuttade fram medan femåringen tyckte det var ganska obehagligt. Det är svårt att förstå att vietnameser kunde bo i veckor och månader i de här gångarna och underjordiska rummen.

Bakom oss i bussen satt en australiensisk äldre man med tunt grått hår. Det visade sig att han varit soldat i den australiensiska armén som stred på Sydvietnams sida ihop med amerikanerna. Han berättade att han tappade allt hår på kroppen efter Agent Orange. Alla andra i hans kompani är numera döda, de flesta av alkoholproblem. Det har varit mycket svårt och man pratar inte gärna om kriget, sade han, man vill helst glömma.

Han har kommit till Vietman för första gången på 42 år. Han var stationerad här i två omgångar, senast 1970. Nu skulle han vilja prata med några som stred på motståndarsidan, så kallade vietcongs, men det är svårt att få kontakt med dem, sade han besviket. De har tydligen inga organisationer.

 

Veteranen berättade mycket intressant, bland annat att australiensarna inte hade något till övers för de amerikanska soldaterna, som han sade var uselt förberedda. De visste inget om djungeln eller hur de skulle klä sig. Vissa hade nätt och jämnt fått åtta veckors grundutbildning innan de blev skickade till kriget. Australiensarna å sin sida hade ett års djungelträning i Malaysia bakom sig; de bar inte hjälm utan bara keps eftersom man då hörde och rörde sig bättre i djungeln. De använde heller ingen tvål eller parfym. Amerikanerna gjorde tvärtom och blev lätta måltavlor för vietcongs.

Jag är glad att vi valde att stanna några dagar i Ho Chi Minh-staden och ta utmaningen att släpa barnen på de här utfärderna. Jag vet inte hur de hemska krigsbilderna på museet kan ha påverkat femåringen, som tittade och frågade och tog egna foton, men de två mindre barnen tittade nog inte ens. Det är svårt att avgöra vad som är bra eller dåligt för barnen att se. Är det värre att se vad verkliga krig gör med människor än att spela våldsamma datorspel eller titta när folk slåss på låtsas i tv? Jag vet faktiskt inte. Men jag ska i alla fall försöka svara på hennes frågor om hon vill prata om det.

Vi lämnade Filippinerna med en känsla av att ändå ha sett ganska mycket: otroligt vackra stränder, fantastiskt vänliga och glada (!) människor, testat den lokala maten, bott på sköna hotell, åkt runt och njutit av den sköna naturen och badat så in i norden … Men nu var vi redo att se lite av Vietnam som vi hela tiden har velat åka till.

Men, men, som vanligt har vi inte spikat några planer i förväg och tur var väl det. Storasyster hade knappt blivit kvitt sina mysko blåsor och sår (som alla tre tjejerna nu har haft) och fått börja bada igen när vi reste mot Vietnam. Men sista natten i Filippinerna spydde Bobban en gång och sedan fortsatte hon med några timmars mellanrum hela resdagen. Det gick bra ändå fast vi skulle åka med båt, buss, taxi, flyg och taxi igen innan vi äntligen fick slänga oss i sköna sängar i Ho Chi Minh-staden. Då var det mitt i natten men flickorna hade klarat sig jättebra med att sova en stund på flyget.

Vi fick förresten igen en kul föreställning på planet, den här gången av tre frivilliga passagerare som skulle sjunga en trudelutt för att få varsitt pris. Det var inga problem att få frivilliga (tänk er samma situation i Finland …) och fnissande sjöng de, mer eller mindre falskt. Om vi råkar ut för det fler gånger så är jag nog baske mig frivillig, bara för att ha gjort det! Vad ska jag sjunga då? Hmm, kanske ”Helan går”?

När vi vaknade första dagen i Ho Chi Minh (tidigare Saigon) tog vi det lugnt, åt frukost, hängde på rummet en stund och tog sedan en promenad innan lunch. De två minsta tjejerna satt i vagnen men plötsligt vek sig hjulaxeln så ena hjulet blev alldeles snett. Åh nej, tänkte jag, tre veckor innan hemresan ger den duktiga lilla vagnen upp! Den gick att rulla vidare med bara Lillan i och när vi turligt nog gick förbi en verkstad fick Viktor en snilleblixt. Han frågade om de kunde göra något åt hjulet och snart var en ung grabb och en äldre man i full gång med att skruva loss och banka. Till slut vad hjulaxeln rak igen och vagnen hade fått ett nytt liv! Men mekanikern vägrade ta betalt utan visade bara på Lillan och menade att han gjorde det för henne. Åh, så snälla människor!

Vi hade tänkt åka norrut till kusten och någon av badstränderna Na Thrang eller Mui Ne, men 5-9 timmar i buss eller på tåg med magsjuka pyrande i familjen såg inte längre ut som något alternativ. I stället satsade vi på en båtfärd ut till Vung Tau som är Ho Chi Minh-bornas favoritbadort bara någon timme sydost om staden. Vi har nu tillbringat två nätter där, vid stranden Back Beach, och är inte imponerade. Hotellet var inte dyrt men det var inte speciellt trevligt heller och det var svårt att hitta någon butik där vi kunde köpa blöjor och annat. Restaurangerna var sådär och stranden var visserligen lång men skräpig. Det blåste stora vågor som femåringen gillade men som bara välte omkull treåringen som blev less. Hon vill bara simma i pool, säger hon surt.

Tillbaka i Ho Chi Minh-staden alltså, och nu har vi i alla fall vaga planer på att se ett par krigsminnesplatser och att ta oss med båt längs Mekongfloden till Kambodja. Det blir lite kortare vistelse här i Vietnam än vi först hade tänkt oss, men vi vill inte stressa sönder oss på väg genom Kambodja mot Thailand – och därifrån hem!

En sak jag går och funderar på är vad en äldre man menade häromdagen. Viktor och Lillan tog en promenad och mannen kom fram och ville prata. Han sade att han själv är vietnames, men att vi ”aldrig ska lita på en vietnames”. Vad månne han menade?

En stor skillnad mot framförallt Filippinerna är att där talade så gott som alla riktigt bra engelska och det var lätt att göra sig förstådd. Här kan folk väldigt lite engelska och de som ändå talar språket har ett uttal som får mig att se ut som en fågelholk. Jag kör papegojstilen: upprepar, upprepar och viftar